Ateljen

Intervju av Olle Niklasson 

Zenit sommarnummer 2021



Ateljén ligger på en liten höjd med
utsikt över ett varierat landskap med
åkrar och träddungar. Att kalla det ateljé
kan kanske ge fel bild av Annika
Wennbergs arbetsplats. Vid gaveln på ett
uthus är ett korrugerat plasttak utlagt på
några reglar. På en sida är ett vindskydd
uppsatt, två sidor är helt öppna. Eftersom
det är en arbetsplats har den sin egen
ordning, för en tillfällig besökare svår att
upptäcka, men att hon arbetar med trä är
ställt utom allt tvivel. Förutom råmaterialet
i form av pinnar, kvistar och kubbar i en
stapel vid ena sidan ligger ämnen i olika
stadier av bearbetning utströdda här och
var. På en hyvelbänk ligger verktyg och
framför den två olika täljhästar som hon
själv byggt. Färdiga, halvfärdiga och
påbörjade skulpturer står, ligger eller
hänger på olika ställen runt om.
Det här är hela skogen och alla träpinnar
på en och samma gång.
Det kanske inte var förutbestämt att
Annika Wennberg skulle bli bildhuggare
men i alla fall bra nära. Hon är tredje
generationen som skär och hugger i trä.
Farfar, kranförare på Götaverken,
skulpterade i teak, mycket kopior på
sniderier från regalskeppet Vasa. Annika
tror att han hade ganska mycket ledig tid
uppe i kranen och att han kom över
träämnena i hamnen. Det är också farfar
som byggt Annikas hyvelbänk.
Pappan är Bengt Wennberg, en stensättare som gjort både skulpterade porträtt
och helfigurer, främst av arbetskamrater,
och som till skillnad från farfar också ställt
ut, senast på Galleri Majnabbe för tre år
sedan.
Bengt Wennbergs figurer är skurna i
lind, det mjukaste träslaget som
förekommer i hantverket men inget
Annika Wennberg själv är särskilt förtjust i.
– Linden är ett ganska tråkigt träslag.
Det flisar ut och har sig. Sedan är det lite
väl mjukt. Man får inte de här riktigt vassa
kanterna som jag vill ha.
De här fyra korta meningarna kan se ut
som om de flöt obrutet fram men i själva
verket var det ganska långa pauser mellan
dem. Annika Wennberg är sparsam med
orden och trivs bäst med träslag som har
lite motstånd i sig, som björk, eller virke
från fruktträd.
– Ett ansikte, till exempel, gör jag helst
i ett väldigt hårt trä, som syren. Men jag
tycker om päron- och äppelträ också.
En del träsnidare gillar ådrade träslag
och skär gärna efter en likhet av något de
ser i ådringen. Dit hör inte Annika
Wennberg.
– Det är det värsta jag vet. Jag tycker
det förstör formen. I fur kan det vara lite
snyggt. Som i en del plywood om det inte
är för mycket. Men jag tycker om Bror
Hjorts skulpturer i furu, särskilt när träet
mörknar. De är väldigt starka.


Olle Niklasson 2021

 

Jag har en klassisk bakgrund genom studier av antiken som kanske till viss nyans återspeglas i mina verk. Jag jobbar framför allt med skulpturer i naturmaterialet trä, även om jag som konstnär är rastlös och inte vill stanna kvar i några traditioner utan utforskar ständigt nya material och uttryckssätt.


Mina arbeten befinner sig ofta i skärningspunkten mellan nutid och historiska tillbakablickar. Under det senaste åren har dock fokus legat på nutiden och mina omfattande projekt där formen mer och mer löses upp.  


Jag ställer frekvent ut både på konsthallar och välrenommerade gallerier . Dessutom har jag medverkat på ett flertal jurybedömda utställningar. Jag jobbar även med gestaltning av offentliga utsmyckningar.


 Annika Wennberg


Del av recension av Bo Borg  


Hårdslöjd är i vanliga fall hemslöjdens domän, men Annika Wennberg visar att det finns så många också konstnärliga uttryck i trähantverket som inte bara är teknikuppvisning. Tvärtom frestas man säga. Visst finns här hantverkskunskaper, inte tu tal om den saken, men här råder konsten och dess uttryck.  Hennes verk är annorlunda och egna och det är ett skäl till att de är så starka. Visst märker man av både uttryck och titlar att konstnären har avsikter och vill styra vår perception. Men det görs med vetskapen att det här är konst och att upphovskvinnan därför också vet och vill att det betyder vad vi åskådare vill att det ska betyda. Och hos oss startar den processen när vi tycker att verken känns angelägna. Och det gör det här verken med knotig emfas.


Det är anslående hur hon med tillsynes enkla medel (det är det säkert inte) lyckas fånga ett uttryck eller en karaktär, kroppshållning eller statement. Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.


Hon har också en akademisk bakgrund med studier av bland annat antikens kultur. Det har också satt sina spår. Hon liksom svävar över tidsepokerna och tar upp sådant hon fastnar för, och som hennes bilder behöver för att hitta fram till det hon är ute efter.


Bo Borg

https://boborg.se/2019/11/02/annika-wennberg-galleri-lucifer-i-skovde/

Mina verktyg

Här är några av mina grundverktyg. Det räcker ganska långt med några stämjärn, kniv och en bandkniv. Jag hugger ut det mesta med platta stämjärn. Vanlig kniv och bandkniv använder jag mig också av. Några av stämjärnen är handsmidda och skickligt härdade, de håller skärpan bäst. Jag jobbar helt för hand med färskträ. Jag börjar med att klyva ämnet, för att sen såga ut formen och till sist hugga ut skulpturen. Överst på bilden syns min unika träklubba som jag tillverkat efter en förebild från 1600-talet. Originalet finns bland verktygssamlingen på Skokloster. Den lilla vinkeln gör att man alltid slår rakt mot stämjärnet. Skoklosters verktygsamling är unik i Europa. På många andra håll slängs verktyg som byts ut eller förstörts genom slitage. Men här har de sparats.