Utställningar

Tidigare utställningar


Galleri Lucifer

Skövde nov 2019


 


                                                                                          VARFÖR – TROTS ALLT


Jag startade mitt galleri 1972 bara utifrån ett intresse för konst. Sedan dess brukar jag stundom säga att okunskapen är entreprenörskapets moder. Att man inte vet; gör att man vågar. Och snart befinner man sig i läget; har man tagit fan i båten så får man ro honom i land.

Sedan dess har jag gjort en bra bit över 300 utställningar på galleriet. Även sedan 1972, framtill jag blev åldersdiskriminerad med pension, har jag i Skövde Kulturhus i olika roller, som vaktmästare till utställningsansvarig, varit delaktig i utställningarna i Skövde Konsthall och Skövde Konstmuseum som de kallades på den tiden.

Förutom de här utställningarna med direkt delaktighet i så har jag givetvis sett ett otal andra utställningar. De flesta har givetvis bara passerat, om jag inte har citerat en konstnär som en gång sa att man inte skall gå så ofta på utställningar – risken finns att man förlorar arbetslusten.

Själv har jag sagt att jag måste ransonera mitt lyssnande till invigningstal, eftersom jag vill ha kvar mitt intresse för konst.

På senare tid har omvälvande upplevelser på en utställning inträffat alltmer sällan. Till stor del tror jag det beror på att man numera gör så mycket tänkt konst. Uttänkt efter dagens aktuella värdeord. Jag har inget emot att man tänker före man skapar konst. Men resultatet skall vara visuellt och tillgängligt utan att man måste läsa en lång “bruksanvisning”. Läser gärna senare om jag vill veta mera om verkets “hur och varför” när jag har blivit intresserad av “vad jag sett”. Vet inte hur många gånger jag stått oförstående inför det visade och läst och förstått intentioner och viljan bakom verket. Men ändå bara kunnat se bråkdelar av det i verket. När texten till är bättre än själva verket. Då har något gått snett enligt mig.

Men givetvis är jag en gammal grinig gubbe som stundom hamnar i “det såg jag redan…” Även om jag verkligen försöker, så kan jag inte helt bortse från min bakgrund, att jag har sett mycket inom begreppet konst.


                                                                                                                 WOW

Med allt detta i lasten är det inte så konstigt att jag numera sällan ser en utställning som frammanar ett “Wow” inombords. Men för några år sedan såg jag en utställning på Galleri 1 i Göteborg (det som nu har blivit Galleri Hammarén).

Det var en utställning med grovhuggna, sammansatta, delvis bemålade träfigurer. Med rötter i folklig, kyrklig berättande konst. En konstnär som framförde det direkt i verket och där man kunde se och delta i en tillverkningsprocess och inte bara en tankeprocess.


Utställaren var Annika Wennberg. Och direkt tänkte jag; henne vill jag ställa ut.

Men så hoppade mitt praktiska/ekonomiska jag in med: Det är svårt att sälja konst, men chansen finns, de flesta har något på väggarna, det kan bli konst.

Att sälja skulptur är nästan omöjligt, steget till att ta bort en blomma och ställa en skulptur i fönstret eller byta vasen mot en skulptur är ett mycket större steg för de flesta.

Dessutom är mitt galleri bäst för måleri och inte så bra för skulptur. Det finns mycket mera vägg att jobba på än golv. Så tanken på att ställa ut fick ge vika.

Men den fanns kvar och till slut fick den komma fram. Mitt bättre/sämre jag fick ge sig. För varför gör jag det här sedan 1972? För att visa bra konst. Och då måste jag helt enkelt göra den här utställningen. Trots allt? Nej, tack vare. 


Men ni behöver inte läsa allt det här. Huvudsaken är att ni ser utställningen, där finns allt även det som vi; konstnären och jag, här försöker få fram mellan raderna. Det och mycket mera, allt är upp till betraktaren.


Rune Lindström

Foto: Rune Lindström


                                          Oskarshamn konsthall 2019 

                                                             Tillsammans med Louise Villa


Två konstnärer som trivs tillsammans; den ena visar träskulpturer och den andra målningar. Deras verk har flera beröringspunkter trots de olika materialen. Båda tycker om det figurala.

Annika Wennbergs träfigurer är märkliga gestalter som tar plats och vill synas. De är enkla i formen, men har ett starkt kraftfullt uttryck som inte lämnar betraktaren oberörd. I sin konst har Annika en stor förebild: Axel Petersson Döderhultarn.

I Louise Villas målningar framträder också gestalter, ofta unga flickor som befinner sig i ett vackert intagande landskap. De är mystiska och undanglidande och tycks dölja något; vad är upp till betraktaren att finna.

Vernissage lördagen den 29 juni kl. 11.00.

Utställningen pågår mellan 29 juni och 11 augusti under ordinarie öppettider.


                                  Anne Ljung Oskarhamns Konsthall



Tysta rum

Pannrumet, Konstepedemin 2018


Annika Wennbergs arbeten befinner sig ofta i skärningspunkten mellan nutid och historiska tillbakablickar. I Pannrummet ligger fokus på nutiden där Annika med  större skulpturer vill gestalta komplexa frågeställningar kring yttrandefrihet och demokrati samtidigt som hon undersöker demokratins och yttrandefrihetens gränser.

Annika ställer frågor som: Är demokratin i fara när fakta manipuleras?


Skulpturerna framställer nutidens aktuella händelser där fenomen aktualiseras.  Saker som idag tas för självklara kan inom några få år vara utraderade. Kanske ser vi ett nutida eller framtida scenario där yttrandefriheten är starkt begränsad?

Jag experimenterar med flyktiga material som får visualisera skörheten som demokratin består av. Materialen har därför valts noga där bräcklighet ställs mot massiv hållbarhet. Samtidigt är det ett försök att utradera materialens status.


Annika har det senaste året arbetat med platsspecifikt och utformat utställningen utifrån Pannrummets speciella karaktär. Ett möte mellan konst och plats som ett sätt att utforska platsens närvaro.



APOKALYPS, 

Trollhättans konsthall 2018



”Jag återskapar de sekvenser av nutiden som kommer till mig på samma sätt som man kan höra genom väggarna i ett lyhört hus. Visuellt försöker jag förstå vad som händer när olika ytor möter varandra. Gestaltningen bygger på en vilja att skapa en form som är fri från det förväntade, där de olika materialens status har utraderats. Jag söker mig till en medveten anakronism. Antiken är en ständigt återkommande källa till inspiration. I närbild bär mina skulpturer på meddelanden. Det visuella språket får stå för sig själv”.

Annika Wennberg jobbar med skulptur och installation och skapar föreställande former av naturmaterial. Hon har en klassisk bakgrund i studier av antiken vilket också avspeglas i hennes konst. Inför utställningen i Konsthallen Trollhättan har hon inspirerats av katastrofer, kaos och det mänskliga tillståndet och med titeln Apokalyps syftar hon på den yttersta domen, mänsklighetens undergång och världens slut. 
Vi möts av ett öde landskap med kvarlämnade artefakter från tidigare civilisationer blandat med nutida fyndlandskap. Objekten bär fragmentariska spår av tecken och symboler. Med skulptur som utgångspunkt skapar hon i sina verk ett utsnitt ur samtiden där fragment existerar i en anakronistisk miljö. Besökaren förs in i en surrealistisk värld där kaos tycks härska. Men inget finns där av en slump. Saker blandas och sorteras rätt, människor, föremål och händelser. Man kan känna en sårbarhet i det sterila och öde landskapet som bildas. Men verken reflekteras i en lekfull stämning.




”Det spel konsten inbjuder oss till är inte något slags substitut, en drömvärld i vilken vi kan försjunka och glömma oss själva. Tvärtom. Konstens spel är en spegel som genom århundradena ständigt reser sig på nytt och i vilken vi får syn på oss själva på ett sätt som ofta är oväntat och obekant.” Hans Georg Gadamer



Utställningen invigs och introduceras av Annika Wennberg 

och Peter Hagsér, som är verksamhetsansvarig på


Konsthallen Trollhättan.

Mycket välkomna!


Galleri 1

Göteborg 2017

Double-click here to add your own text.

FFoto Rune Lindström