Annika Wennberg
Hennes skulpturer tar kraft i träets egna uttryck. Men hon förstärker det med bleka, tunna färger och i nått fall med streckskurar från en penna.
Kan man se några frändskaper eller konstnärlig släktskap? Kanske något till Torsten Renqvist, något till Bror Hjort. Den mest närliggande referensen, den till Döderhultarn känns litet billig här. Visst skär hon figurer. Men hon har andra sätt att hitta fram till deras karaktär än vad Döderhultarn hade. Hon har sett mer och olika konst än vad han hade och intrycken ger mera sammansatta och vårtidiga uttryck. Båda är bra, och så trätäljare de båda är, på helt olika sätt. Och Annika Wennberg går sina egna vägar.
Jag kommer att ställa ut på Kungsbacka konsthall tillsammans med Elisabet Eriksson., med vernissage 5 december 2026. Välkomna!! Hoppas vi ses där!
I mitt arbete ser jag träet som ett levande material – en bärare av tid, motstånd och minne. Det svarar på beröring och talar tillbaka. I processen uppstår ett samtal mellan intuition och teknik, mellan historia och samtid. Min metod handlar inte om att kontrollera detta samtal, utan om att förlora mig i det och låta det leda arbetet framåt.
Genom mina verk utforskar jag teman som samtid, mystik och andlighet. Jag arbetar med ett brett konstnärligt uttryck där olika material och tekniker vävs samman. I den här utställningen kommer just mystik och träd att vara centrala element – återkommande motiv som bär både personliga och gemensamma betydelser.
Kommande utställningar 2026
Kungsbacka Konsthall
Duo utställning tillsammans med Elisabet Eriksson
Vernissage 5 december
Kulturhuset i Hjo, tema fred och demokrati
Vernissage 3Okt
Min uppväxt inspirerar mig ibland– inte som en rak linje, utan som rötter som trevar sig fram i mörkret, söker näring, möter motstånd och ändå fortsätter. Trädet i verket blir en kropp och ett minne samtidigt; dess grenar sträcker sig som unga kvinnors armar, både skyddande och sökande.
De unga kvinnan tycks stå i ett gränsland, mellan barndom och något större, mer svårfångat. Deras ansikten är inte helt tydliga, som om identiteten ännu formas, eller kanske som om de bär på något hemligt som inte vill bli helt avslöjat. Det finns en stillsam kraft i dem – en närvaro som inte behöver ropa.
Ritualerna som anas i skulpturen känns inte som något främmande eller exotiskt, utan snarare som något uråldrigt och nära. Kanske är det övergångar, tysta löften, eller handlingar som binder dem till varandra och till naturen. Det mystiska ligger inte i det övernaturliga, utan i det som inte kan förklaras fullt ut – det som bara kan kännas.
Helheten blir som en viskning från något djupt mänskligt: att växa, att förändras, att bära både ljus och skugga inom sig. Skulpturen står där som ett fragment av en större berättelse, en som fortsätter långt utanför dess form.
Galleri Lucifer Skövde
I skuggorna 27sep -19 okt 2025
Recension av Bo Borg
”Har du sett en utställning sen sist som grep tag i dig på djupet.”,
brukar jag fråga några av mina mycket konstintresserade polare när vi hörs. Och vice versa. Svaret blir för det mesta en uppräkning av det vi sett. Men sällan rapporteras om nåt som gått riktigt på djupet i form och eller innehåll. Men nu har jag en riktigt stark konstupplevelse att berätta om.
I förra veckan såg jag för andra gången en utställning av Annika Wennberg.
Det är nåt med hennes verk som griper tag i känslor och dröjer sig kvar och återkommer i tankarna så där som riktigt bra konst gör.
Hennes utställning betitlad I skuggorna på Galleri Lucifer är ännu en konstupplevelse utöver det vanliga.
Hon visar träskulpturer. Man kan hitta föreställande element i dem. Människor och djur tycks komma ut ur det trä hon jobbar med. Hon täljer grovt i respektfull samverkan med materialets egna former och speciella förutsättningar. I denna hennes process uppstår en reflekterande konstnärlig precision. De grova ytorna blir en viktig del av uttrycket. I hennes arbeten har sandpappret ingen roll. Det är inte ytan som är det viktiga utan det som kommer fram ska redovisas som det är. Det ger en direkthet i uttrycket som känns ofiltrerad.
Hennes figurer är osminkade och känns därför uppriktiga. Det handlar inte om avbildning, utan om att bilda nya bildmässiga narrativ. Så nakna de kan kännas i sina uttryck bär de hemligheter. De gäckar oss. Både djur och människobilderna bär ett uppfordrande allvar. Ibland smärta. Ibland en Munchsk ångest. Det förstärks av den belägenhet de tycks befinna sig i.
Annika Wennberg är originella på ett vägvinnande sätt. Uttrycken kan kännas ovana och obekanta. Men de har en liksom innifrånkommande utstrålning som startar interaktion. Man känner ibland med Jesper Svenbros ord: ”Tanken var tecknet, tecknet var tanken”. Men söker vi så finns det öppningar till det ordlösas sfärer. Frågorna ger verken liv. Svaren får vi söka i oss själva. Skulpturerna har en uppfordrande aura. Eller med Bob Marleys ord:
”There’s a natural mystic blowin’ through the air
I won’t tell no lie
If you listen carefully now, you will hear”
Dom vill oss nånting Annika Wennbergs märkliga skulpturer. Nånting viktigt tycks det.
På utställningen visas också linoleumtryck. I mörka ytor träder linjeteckningar fram. De är både abstrakta och påtagligt organiska. Motiven tycks teckna bilden av en konstens speciella pakt med naturen. Även dessa är originella och personliga och rikt mångbottnande i uttrycket.
I skuggorna på Galleri Lucifer är ännu ett starkt konstnärligt statement från Annika Wennberg.
BO BORG 19 okt 2025
Utställningen kretsar kring relationen mellan det inre och det materiella – hur drömmar, kroppsliga minnen och inre bilder kan få fysisk form genom arbete med handens verktyg. I centrum står skulpturer i trä och linoleumtryck som förankrar ett poetiskt och intuitivt undersökande av det som annars är svårt att sätta ord på.
Annika Wennberg
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Tomas Tranströmer,Från mars 79
Gallery Detriti.
Ignis Fatuus
In European folklore, the concept of Ignis Fatuus is referenced as the phenomenon of a flickering, elusive light, thought to be created by elemental spirits, to mislead travellers on their journeys. In metaphorical terms, Ignis Fatuus can represent the notion of artistic pursuit; a hope or goal that one works towards, sometimes without clear sight of the destination.
In its positive sense Ignis Fatuus also symbolises guidance and inspiration. Its mysterious light serves as a beacon of hope, guiding seekers towards discoveries, creative insights, or spiritual enlightenment. Like this flickering light, creative inspiration can appear unexpectedly.
Artists: Amanda Nordqvist · Annika Wennberg· Esbjörn Grip · Hugo Hernqvist · Jonas Örtemark · Maie Wisur · Mercè Torres Ràfols · Nina Kraul Maegaard Nielsen · Sofia Tillman
Foto
Sebastian Kok van Toorop
Annika Wennberg
Tipping point