Recensioner / Press

Recension i Borås Tidning :


Annika Wennberg är en egensinnig träskulptör vars stil jag närmast vill karakterisera som en blandning mellan Picasso och medeltida kyrkokonst, plus en stor dos naturkänsla.  


Vissa av skulpturerna har en markerad korsform som ger en antydan om krucifix, och en mansfigur som står med uppsträckta armar och svallande vågor runstfotknölarna kan också lätt föra tankarna till bibliska historien. 

Men framför allt är det nutiden som tränger sig på. I detta kreativa flöde som Annika Wennberg själv kallar sin visuella dagbok. I flera av de mer abstrakta verken har Ukrainas flaggfärger smugit sig in, och även några av de ömsint formade djurskulpturerna andas en viss oro, omgivna som de är av stora uppblåsta plastpåsar.


Inger Landström, konstkritiker Borås Tidning, 31mars 2022

Intervju av Olle Niklasson 

Zenit sommarnummer 2021

 

Ateljén ligger på en liten höjd med
utsikt över ett varierat landskap med
åkrar och träddungar. Att kalla det ateljé
kan kanske ge fel bild av Annika
Wennbergs arbetsplats. Vid gaveln på ett
uthus är ett korrugerat plasttak utlagt på
några reglar. På en sida är ett vindskydd
uppsatt, två sidor är helt öppna. Eftersom
det är en arbetsplats har den sin egen
ordning, för en tillfällig besökare svår att
upptäcka, men att hon arbetar med trä är
ställt utom allt tvivel. Förutom råmaterialet
i form av pinnar, kvistar och kubbar i en
stapel vid ena sidan ligger ämnen i olika
stadier av bearbetning utströdda här och
var. På en hyvelbänk ligger verktyg och
framför den två olika täljhästar som hon
själv byggt. Färdiga, halvfärdiga och
påbörjade skulpturer står, ligger eller
hänger på olika ställen runt om.
Det här är hela skogen och alla träpinnar
på en och samma gång.
Det kanske inte var förutbestämt att
Annika Wennberg skulle bli bildhuggare
men i alla fall bra nära. Hon är tredje
generationen som skär och hugger i trä.
Farfar, kranförare på Götaverken,
skulpterade i teak, mycket kopior på
sniderier från regalskeppet Vasa. Annika
tror att han hade ganska mycket ledig tid
uppe i kranen och att han kom över
träämnena i hamnen. Det är också farfar
som byggt Annikas hyvelbänk.
Pappan är Bengt Wennberg, en stensättare som gjort både skulpterade porträtt
och helfigurer, främst av arbetskamrater,
och som till skillnad från farfar också ställt
ut, senast på Galleri Majnabbe för tre år
sedan.
Bengt Wennbergs figurer är skurna i
lind, det mjukaste träslaget som
förekommer i hantverket men inget
Annika Wennberg själv är särskilt förtjust i.
– Linden är ett ganska tråkigt träslag.
Det flisar ut och har sig. Sedan är det lite
väl mjukt. Man får inte de här riktigt vassa
kanterna som jag vill ha.
De här fyra korta meningarna kan se ut
som om de flöt obrutet fram men i själva
verket var det ganska långa pauser mellan
dem. Annika Wennberg är sparsam med
orden och trivs bäst med träslag som har
lite motstånd i sig, som björk, eller virke
från fruktträd.
– Ett ansikte, till exempel, gör jag helst
i ett väldigt hårt trä, som syren. Men jag
tycker om päron- och äppelträ också.
En del träsnidare gillar ådrade träslag
och skär gärna efter en likhet av något de
ser i ådringen. Dit hör inte Annika
Wennberg.
– Det är det värsta jag vet. Jag tycker
det förstör formen. I fur kan det vara lite
snyggt. Som i en del plywood om det inte
är för mycket. Men jag tycker om Bror
Hjorts skulpturer i furu, särskilt när träet
mörknar. De är väldigt starka......................... (del av intervjuv)


Olle Niklasson 2021

Recension av Bo Borg, 2019:


Det är inte ofta man ser konstutställningar med träskulpturer. Nästa lika sällan som man ser utställningar som så där riktigt engagerande och bra. Därför känns det extra bra att se utställningen I Rörelse på Galleri Lucifer. Den ger rikt mått av de båda konstnärliga bristvarorna.


Det sker i forma av en utställning av träskulpturer och reliefer av Annika Wennberg. Hårdslöjd är i vanliga fall hemslöjdens domän, men Annika Wennberg visar att det finns så många också konstnärliga uttryck i trähantverket som inte bara är teknikuppvisning. Tvärtom frestas man säga. Visst finns här hantverkskunskaper, inte tu tal om den saken, men här råder konsten och dess uttryck.  Hennes verk är annorlunda och egna och det är ett skäl till att de är så starka. Visst märker man av både uttryck och titlar att konstnären har avsikter och vill styra vår perception. Men det görs med vetskapen att det här är konst och att upphovskvinnan därför också vet och vill att det betyder vad vi åskådare vill att det ska betyda. Och hos oss startar den processen när vi tycker att verken känns angelägna. Och det gör det här verken med knotig emfas.


Annika Wennberg kan sägas ha trähantverket i blodet. I hennes släkt har man varit trähuggare i flera generationer. Och sånt sätter säkert spår. Hon kan sitt trä. Hon är van vid materialet och verktygen från barnsben. Hon skär, hugger och stämjärnar sin konst i ljusa lövträd som björk, al och lönn. Ofta använder hon färskt trä som hon får vid beskäring av egna träd. Så det finns också ett miljötänkande i hennes processer.


Hon jobbar utomhus vid sin täljhäst. De enkla verktygen, här finns inte en elektrisk slipmaskin så långt ögat kan se eller handen känna, gör att hon liksom ställer in sig i en lång historisk tradition.

Hon har också en akademisk bakgrund med studier av bland annat antikens kultur. Det har också satt sina spår. Hon liksom svävar över tidsepokerna och tar upp sådant hon fastnar för, och som hennes bilder behöver för att hitta fram till det hon är ute efter.


Utställningen är fylld av träskulpturer av olika slag och med olika uttryck. Här finns t ex Mannen med svanen. En man som håller en svan i könhöjd. Vi halvbildade tänker förstås direkt på de klassiska bilderna med Leda och Svanen. Där har den lystne mannen förvandlat sig till svan för att komma till. Är det tvärtom här som titeln antyder? Intressant. Men inte helt avgörande. Skulpturen är så rik i sig, utan de litterära konnotationerna. Vilken benställning t ex. Ingen kontrapost här inte, men ändå full kompositionell kontroll. Och vilka mångtydiga uttryck både hos man och svan.


Några skulpturer hänsyftar till Albertus Pictor (1440 – 1502) får jag veta- Han dekorerade massor med kyrkor i Sverige. Hans stil var plastisk och han var finstämd i färgen. Han var bra på ansikten och Annika Wennberg ger honom i sina porträtt till uttrycksfullhet fint skuret ansikte som en självständig hommage. Sättet han presenteras utan sin kyrkliga kontext är samtida till vår tid, men bilden av honom känns samtida med hans tid. I det mötet finns konstnärlig energi.

Just det där att med enkla uttryck ge figurernas ansikten stor uttrycksfullhet är något Annika Wennberg är särskilt bra på.


Utställningen är full av så här rika och därför spännande skulpturer. En del är mödosamt framjobbade. Andra tycks ha kommit till konstnären i mötet med materialet. En kvist behöver bara förtydligas litet för att få ett starkt uttryck i hennes bilder.

Det är anslående hur hon med tillsynes enkla medel (det är det säkert inte) lyckas fånga ett uttryck eller en karaktär, kroppshållning eller statement. Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.

Hennes skulpturer tar kraft i träets egna uttryck. Men hon förstärker det med bleka, tunna färger och i nått fall med streckskurar från en penna.

Kan man se några frändskaper eller konstnärlig släktskap? Kanske något till Torsten Renqvist, något till Bror Hjort. Den mest närliggande referensen, den till Döderhultarn känns litet billig här. Visst skär hon figurer. Men hon har andra sätt att hitta fram till deras karaktär än vad Döderhultarn hade. Hon har sett mer och olika konst än vad han hade och intrycken ger mera sammansatta och vårtidiga uttryck. Båda är bra, och så trätäljare de båda är, på helt olika sätt. Och Annika Wennberg går sina egna vägar.


Hon visar också reliefer. Det är tredimensionella collage av former som ser ut som mallar till lövsågsarbeten. I någon finns bara konturen markerad för en form. Frånvaron aktiverar lika mycket, ofta mer, än det närvarande. En med ett huvud och ett moln med drag av tom pratbubbla för mina tankar till Magritte. Ingen intertext kanske, men en blinkning till en kollega.

Det finns mycket här.

Annika Wennbergs utställning på Galleri Lucifer ska ni inte missa.


https://boborg.se/2019/11/02/annika-wennberg-galleri-lucifer-i-skovde/

Högt som lågt är Vårsalongens signum och med Annika Wennbergs träskulptur " Mannen med svanen " rör vi oss åter till ett slags naivt skulpterande i vilken gestalt och hållning, samt kombination med framlyft svan, fångar våra ögon. Verket har kort sagt en härlig fräschör, en grovhuggen direkthet parad med ett återhållet ansiktsutryck som fascinerar. Wennberg vet vad hon gör, och hon gör det bra.


Mårten Castenfors

Recension i omkonst av Niels Hebert, 2016:


http://www.omkonst.com/16-varsalongen.shtml


 SLA, Skaraborgs Allehanda 2019

Östra Småland 2019 

Skulpturen är tillbaka på Vårsalongen. Där finns bland annat en man med en svan i trä av Annika Wennberg. Svanen hör till de mytologiska gestalterna; här handlar det kanske om en man som inte riktigt når fram i sin kärlek.