Annika Wennberg
Skissernas rum KC- väst Göteborg 17/2- 24/3 - 2024
I utställningen kommer jag att visa skisser, modeller och arbetsprocessen för ett gestaltningsuppdrag till familjeomsorgen i Visby. Jag visar även ett konstverk som jag fortsatt att jobba på efter att utsmyckningen var invigd. Det handlar om en relief som blev för stor för utsmyckningen men som kanske kan vara intressant ändå?
Utsmyckningen är placerad i väntrummet och har ett tydligt barnperspektiv. Konstverken är välkomnande och lugnande, men har även en aktiverande tanke, målet var att skapa en utsmyckning som inspirerar till nya upptäckter och nya sätt att interagera med konstverket.Konstverken invigdes 2023.
En recension på utställningen klicka här!
Året var 1972 – Året är 2022, Skövde konstmuseum
Recension
Ett särskilt intressant verk man anskaffat är träskulpturen Vandring genom kaos av Annika Wennberg. Jag minns hennes utställning på Galleri Lucifer som en av de starkaste de senaste åren. Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är en skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det huggits i sten i uland eller gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.
En konstnär som har något speciellt att säga med sin konst och kan göra det.
Bo Borg
Flamenska Galleriet Borås 2022
Recension i Borås Tidning :
Annika Wennberg är en egensinnig träskulptör vars stil jag närmast vill karakterisera som en blandning mellan Picasso och medeltida kyrkokonst, plus en stor dos naturkänsla.
Vissa av skulpturerna har en markerad korsform som ger en antydan om krucifix, och en mansfigur som står med uppsträckta armar och svallande vågor runstfotknölarna kan också lätt föra tankarna till bibliska historien.
Men framför allt är det nutiden som tränger sig på. I detta kreativa flöde som Annika Wennberg själv kallar sin visuella dagbok. I flera av de mer abstrakta verken har Ukrainas flaggfärger smugit sig in, och även några av de ömsint formade djurskulpturerna andas en viss oro, omgivna som de är av stora uppblåsta plastpåsar.
Inger Landström, konstkritiker Borås Tidning, 31mars 2022
Intervju av Olle Niklasson
Zenit sommarnummer 2021
Ateljén ligger på en liten höjd med utsikt över ett varierat landskap med
åkrar och träddungar. Att kalla det ateljékan kanske ge fel bild av Annika
Wennbergs arbetsplats. Vid gaveln på ett uthus är ett korrugerat plasttak utlagt på några reglar. På en sida är ett vindskydd uppsatt, två sidor är helt öppna. Eftersom det är en arbetsplats har den sin egen ordning, för en tillfällig besökare svår att upptäcka, men att hon arbetar med trä är ställt utom allt tvivel. Förutom råmaterialet i form av pinnar, kvistar och kubbar i en
stapel vid ena sidan ligger ämnen i olika stadier av bearbetning utströdda här och var. På en hyvelbänk ligger verktyg och framför den två olika täljhästar som hon själv byggt. Färdiga, halvfärdiga och påbörjade skulpturer står, ligger eller hänger på olika ställen runt om. Det här är hela skogen och alla träpinnar på en och samma gång.
Det kanske inte var förutbestämt att Annika Wennberg skulle bli bildhuggare men i alla fall bra nära. Hon är tredje generationen som skär och hugger i trä. Farfar,kranförare på Götaverken, skulpterade i teak, mycket kopior på sniderier från regalskeppet Vasa. Annika tror att han hade ganska mycket ledig tid uppe i kranen och att han kom över träämnena i hamnen. Det är också farfar som byggt Annikas hyvelbänk.
Pappan är Bengt Wennberg, en stensättare som gjort både skulpterade porträtt och helfigurer, främst av arbetskamrater,och som till skillnad från farfar också ställt
ut, senast på Galleri Majnabbe för tre år sedan.Bengt Wennbergs figurer är skurna i
lind, det mjukaste träslaget som förekommer i hantverket men inget Annika Wennberg själv är särskilt förtjust i.
– Linden är ett ganska tråkigt träslag. Det flisar ut och har sig. Sedan är det lite väl mjukt. Man får inte de här riktigt vassa kanterna som jag vill ha.
De här fyra korta meningarna kan se ut som om de flöt obrutet fram men i själva verket var det ganska långa pauser mellan dem. Annika Wennberg är sparsam med orden och trivs bäst med träslag som har lite motstånd i sig, som björk, eller virke
från fruktträd.
– Ett ansikte, till exempel, gör jag helst i ett väldigt hårt trä, som syren. Men jag tycker om päron- och äppelträ också.
En del träsnidare gillar ådrade träslag och skär gärna efter en likhet av något de ser i ådringen. Dit hör inte Annika Wennberg.
– Det är det värsta jag vet. Jag tycker det förstör formen. I fur kan det vara lite snyggt. Som i en del plywood om det inte är för mycket. Men jag tycker om Bror
Hjorts skulpturer i furu, särskilt när träet mörknar. De är väldigt starka.
Olle Niklasson 2021
Recension av Bo Borg, 2019:
Det är inte ofta man ser konstutställningar med träskulpturer. Nästa lika sällan som man ser utställningar som så där riktigt engagerande och bra. Därför känns det extra bra att se utställningen I Rörelse på Galleri Lucifer. Den ger rikt mått av de båda konstnärliga bristvarorna.
Det sker i forma av en utställning av träskulpturer och reliefer av Annika Wennberg. Hårdslöjd är i vanliga fall hemslöjdens domän, men Annika Wennberg visar att det finns så många också konstnärliga uttryck i trähantverket som inte bara är teknikuppvisning. Tvärtom frestas man säga. Visst finns här hantverkskunskaper, inte tu tal om den saken, men här råder konsten och dess uttryck. Hennes verk är annorlunda och egna och det är ett skäl till att de är så starka. Visst märker man av både uttryck och titlar att konstnären har avsikter och vill styra vår perception. Men det görs med vetskapen att det här är konst och att upphovskvinnan därför också vet och vill att det betyder vad vi åskådare vill att det ska betyda. Och hos oss startar den processen när vi tycker att verken känns angelägna. Och det gör det här verken med knotig emfas.
Annika Wennberg kan sägas ha trähantverket i blodet. I hennes släkt har man varit trähuggare i flera generationer. Och sånt sätter säkert spår. Hon kan sitt trä. Hon är van vid materialet och verktygen från barnsben. Hon skär, hugger och stämjärnar sin konst i ljusa lövträd som björk, al och lönn. Ofta använder hon färskt trä som hon får vid beskäring av egna träd. Så det finns också ett miljötänkande i hennes processer.
Hon jobbar utomhus vid sin täljhäst. De enkla verktygen, här finns inte en elektrisk slipmaskin så långt ögat kan se eller handen känna, gör att hon liksom ställer in sig i en lång historisk tradition.
Hon har också en akademisk bakgrund med studier av bland annat antikens kultur. Det har också satt sina spår. Hon liksom svävar över tidsepokerna och tar upp sådant hon fastnar för, och som hennes bilder behöver för att hitta fram till det hon är ute efter.
Utställningen är fylld av träskulpturer av olika slag och med olika uttryck. Här finns t ex Mannen med svanen. En man som håller en svan i könhöjd. Vi halvbildade tänker förstås direkt på de klassiska bilderna med Leda och Svanen. Där har den lystne mannen förvandlat sig till svan för att komma till. Är det tvärtom här som titeln antyder? Intressant. Men inte helt avgörande. Skulpturen är så rik i sig, utan de litterära konnotationerna. Vilken benställning t ex. Ingen kontrapost här inte, men ändå full kompositionell kontroll. Och vilka mångtydiga uttryck både hos man och svan.
Några skulpturer hänsyftar till Albertus Pictor (1440 – 1502) får jag veta- Han dekorerade massor med kyrkor i Sverige. Hans stil var plastisk och han var finstämd i färgen. Han var bra på ansikten och Annika Wennberg ger honom i sina porträtt till uttrycksfullhet fint skuret ansikte som en självständig hommage. Sättet han presenteras utan sin kyrkliga kontext är samtida till vår tid, men bilden av honom känns samtida med hans tid. I det mötet finns konstnärlig energi.
Just det där att med enkla uttryck ge figurernas ansikten stor uttrycksfullhet är något Annika Wennberg är särskilt bra på.
Utställningen är full av så här rika och därför spännande skulpturer. En del är mödosamt framjobbade. Andra tycks ha kommit till konstnären i mötet med materialet. En kvist behöver bara förtydligas litet för att få ett starkt uttryck i hennes bilder.
Det är anslående hur hon med tillsynes enkla medel (det är det säkert inte) lyckas fånga ett uttryck eller en karaktär, kroppshållning eller statement. Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.
Hennes skulpturer tar kraft i träets egna uttryck. Men hon förstärker det med bleka, tunna färger och i nått fall med streckskurar från en penna.
Kan man se några frändskaper eller konstnärlig släktskap? Kanske något till Torsten Renqvist, något till Bror Hjort. Den mest närliggande referensen, den till Döderhultarn känns litet billig här. Visst skär hon figurer. Men hon har andra sätt att hitta fram till deras karaktär än vad Döderhultarn hade. Hon har sett mer och olika konst än vad han hade och intrycken ger mera sammansatta och vårtidiga uttryck. Båda är bra, och så trätäljare de båda är, på helt olika sätt. Och Annika Wennberg går sina egna vägar.
Hon visar också reliefer. Det är tredimensionella collage av former som ser ut som mallar till lövsågsarbeten. I någon finns bara konturen markerad för en form. Frånvaron aktiverar lika mycket, ofta mer, än det närvarande. En med ett huvud och ett moln med drag av tom pratbubbla för mina tankar till Magritte. Ingen intertext kanske, men en blinkning till en kollega.
Det finns mycket här.
Annika Wennbergs utställning på Galleri Lucifer ska ni inte missa.
https://boborg.se/2019/11/02/annika-wennberg-galleri-lucifer-i-skovde/
Galleri Lucifer
Skövde nov 2019
VARFÖR – TROTS ALLT
Jag startade mitt galleri 1972 bara utifrån ett intresse för konst. Sedan dess brukar jag stundom säga att okunskapen är entreprenörskapets moder. Att man inte vet; gör att man vågar. Och snart befinner man sig i läget; har man tagit fan i båten så får man ro honom i land.
Sedan dess har jag gjort en bra bit över 300 utställningar på galleriet. Även sedan 1972, framtill jag blev åldersdiskriminerad med pension, har jag i Skövde Kulturhus i olika roller, som vaktmästare till utställningsansvarig, varit delaktig i utställningarna i Skövde Konsthall och Skövde Konstmuseum som de kallades på den tiden.
Förutom de här utställningarna med direkt delaktighet i så har jag givetvis sett ett otal andra utställningar. De flesta har givetvis bara passerat, om jag inte har citerat en konstnär som en gång sa att man inte skall gå så ofta på utställningar – risken finns att man förlorar arbetslusten.
Själv har jag sagt att jag måste ransonera mitt lyssnande till invigningstal, eftersom jag vill ha kvar mitt intresse för konst.
På senare tid har omvälvande upplevelser på en utställning inträffat alltmer sällan. Till stor del tror jag det beror på att man numera gör så mycket tänkt konst. Uttänkt efter dagens aktuella värdeord. Jag har inget emot att man tänker före man skapar konst. Men resultatet skall vara visuellt och tillgängligt utan att man måste läsa en lång “bruksanvisning”. Läser gärna senare om jag vill veta mera om verkets “hur och varför” när jag har blivit intresserad av “vad jag sett”. Vet inte hur många gånger jag stått oförstående inför det visade och läst och förstått intentioner och viljan bakom verket. Men ändå bara kunnat se bråkdelar av det i verket. När texten till är bättre än själva verket. Då har något gått snett enligt mig.
Men givetvis är jag en gammal grinig gubbe som stundom hamnar i “det såg jag redan…” Även om jag verkligen försöker, så kan jag inte helt bortse från min bakgrund, att jag har sett mycket inom begreppet konst.
WOW
Med allt detta i lasten är det inte så konstigt att jag numera sällan ser en utställning som frammanar ett “Wow” inombords. Men för några år sedan såg jag en utställning på Galleri 1 i Göteborg (det som nu har blivit Galleri Hammarén).
Det var en utställning med grovhuggna, sammansatta, delvis bemålade träfigurer. Med rötter i folklig, kyrklig berättande konst. En konstnär som framförde det direkt i verket och där man kunde se och delta i en tillverkningsprocess och inte bara en tankeprocess.
Utställaren var Annika Wennberg. Och direkt tänkte jag; henne vill jag ställa ut.
Men så hoppade mitt praktiska/ekonomiska jag in med: Det är svårt att sälja konst, men chansen finns, de flesta har något på väggarna, det kan bli konst.
Att sälja skulptur är nästan omöjligt, steget till att ta bort en blomma och ställa en skulptur i fönstret eller byta vasen mot en skulptur är ett mycket större steg för de flesta.
Dessutom är mitt galleri bäst för måleri och inte så bra för skulptur. Det finns mycket mera vägg att jobba på än golv. Så tanken på att ställa ut fick ge vika.
Men den fanns kvar och till slut fick den komma fram. Mitt bättre/sämre jag fick ge sig. För varför gör jag det här sedan 1972? För att visa bra konst. Och då måste jag helt enkelt göra den här utställningen. Trots allt? Nej, tack vare.
Men ni behöver inte läsa allt det här. Huvudsaken är att ni ser utställningen, där finns allt även det som vi; konstnären och jag, här försöker få fram mellan raderna. Det och mycket mera, allt är upp till betraktaren.
Rune Lindström
Högt som lågt är Vårsalongens signum och med Annika Wennbergs träskulptur " Mannen med svanen " rör vi oss åter till ett slags naivt skulpterande i vilken gestalt och hållning, samt kombination med framlyft svan, fångar våra ögon. Verket har kort sagt en härlig fräschör, en grovhuggen direkthet parad med ett återhållet ansiktsutryck som fascinerar. Wennberg vet vad hon gör, och hon gör det bra.
Mårten Castenfors
Skulpturen är tillbaka på Vårsalongen. Där finns bland annat en man med en svan i trä av Annika Wennberg. Svanen hör till de mytologiska gestalterna; här handlar det kanske om en man som inte riktigt når fram i sin kärlek.
Östra Småland 2019
ttela 2018
