Recension av Bo Borg

”Har du sett en utställning sen sist som grep tag i dig på djupet.”,

brukar jag fråga några av mina mycket konstintresserade polare när vi hörs. Och vice versa. Svaret blir för det mesta en uppräkning av det vi sett. Men sällan rapporteras om nåt som gått riktigt på djupet i form och eller innehåll. Men nu har jag en riktigt stark konstupplevelse att berätta om.

I förra veckan såg jag för andra gången en utställning av Annika Wennberg.  

Det är nåt med hennes verk som griper tag i känslor och dröjer sig kvar och återkommer i tankarna så där som riktigt bra konst gör.

Hennes utställning betitlad I skuggorna på Galleri Lucifer är ännu en konstupplevelse utöver det vanliga.

Hon visar träskulpturer. Man kan hitta föreställande element i dem. Människor och djur tycks komma ut ur det trä hon jobbar med. Hon täljer grovt i respektfull samverkan med materialets egna former och speciella förutsättningar. I denna hennes process uppstår en reflekterande konstnärlig precision. De grova ytorna blir en viktig del av uttrycket. I hennes arbeten har sandpappret ingen roll. Det är inte ytan som är det viktiga utan det som kommer fram ska redovisas som det är. Det ger en direkthet i uttrycket som känns ofiltrerad.

Hennes figurer är osminkade och känns därför uppriktiga. Det handlar inte om avbildning, utan om att bilda nya bildmässiga narrativ. Så nakna de kan kännas i sina uttryck bär de hemligheter. De gäckar oss. Både djur och människobilderna bär ett uppfordrande allvar. Ibland smärta. Ibland en Munchsk ångest. Det förstärks av den belägenhet de tycks befinna sig i.

Annika Wennberg är originella på ett vägvinnande sätt. Uttrycken kan kännas ovana och obekanta. Men de har en liksom innifrånkommande utstrålning som startar interaktion. Man känner ibland med Jesper Svenbros ord: ”Tanken var tecknet, tecknet var tanken”. Men söker vi så finns det öppningar till det ordlösas sfärer. Frågorna ger verken liv. Svaren får vi söka i oss själva. Skulpturerna har en uppfordrande aura. Eller med Bob Marleys ord:
”There’s a natural mystic blowin’ through the air
I won’t tell no lie
If you listen carefully now, you will hear”

Dom vill oss nånting Annika Wennbergs märkliga skulpturer. Nånting viktigt tycks det.

På utställningen visas också linoleumtryck. I mörka ytor träder linjeteckningar fram. De är både abstrakta och påtagligt organiska. Motiven tycks teckna bilden av en konstens speciella pakt med naturen. Även dessa är originella och personliga och rikt mångbottnande i uttrycket.

I skuggorna på Galleri Lucifer är ännu ett starkt konstnärligt statement från Annika Wennberg.

BO BORG  19 okt 2025

Utställningen kretsar kring relationen mellan det inre och det materiella – hur drömmar, kroppsliga minnen och inre bilder kan få fysisk form genom arbete med handens verktyg. I centrum står skulpturer i trä och linoleumtryck som förankrar ett poetiskt och intuitivt undersökande av det som annars är svårt att sätta ord på.

Annika Wennberg

Gallery Detriti.

Ignis Fatuus

In European folklore, the concept of Ignis Fatuus is referenced as the phenomenon of a flickering, elusive light, thought to be created by elemental spirits, to mislead travellers on their journeys. In metaphorical terms, Ignis Fatuus can represent the notion of artistic pursuit; a hope or goal that one works towards, sometimes without clear sight of the destination.

In its positive sense Ignis Fatuus also symbolises guidance and inspiration. Its mysterious light serves as a beacon of hope, guiding seekers towards discoveries, creative insights, or spiritual enlightenment. Like this flickering light, creative inspiration can appear unexpectedly.

Artists: Amanda Nordqvist · Annika Wennberg· Esbjörn Grip · Hugo Hernqvist · Jonas Örtemark · Maie Wisur · Mercè Torres Ràfols · Nina Kraul Maegaard Nielsen · Sofia Tillman